Vinnare i första debatten: McCain och Warren

Så här kommenterar Family Research Councils Tony Perkins den utfrågning Rick Warren höll mellan Barack Obama och John McCain: (utdrag)

With Sens. Barack Obama (D-Ill.) and John McCain (R-Ariz.) locked in a statistical dead heat, the stakes of the Saddleback Civil Forum with Rev. Rick Warren could not have been higher. Warren, who was urged to ask some weighty values questions, did not disappoint and drew some stark contrasts between the candidates on key issues.

To the question of marriage, Obama gave a textbook definition, “the union between a man and a woman.” He stated that “as a Christian, it’s a sacred union,” but when pressed if he would “support a constitutional amendment with [his] definition,” Obama replied, “No, I would not.” He said, “I am not somebody who promotes same-sex marriage,” despite his published letters to the contrary.

After the forum, I gave some of my perspective as part of CNN’s pre- and post-panel discussion from Washington. As I saw it, there were two winners-Sen. John McCain and Pastor Rick Warren.

Hela Tony Perkins inlägg här: A Tale of Two Candidates

Nog borde Dagen kunnat ha med något av det Perkins uttryckte i CNN:s paneldiskussion! FRC är trots allt en av USA:s största kristna opinionsbildare!

Warren kom på bättre tankar

Dagen skriver om pastor Rick Warrens utfrågning av McCain och Obama.  Warren har alltså luskat reda på John Hedlunds gamla fina tradition och bara gjort den lite mer amerikansk, lite mer, lite större.

En fråga som kom upp var tydligen äktenskapet, även om Warren i förväg inte hade aviserat att han skulle ta upp frågan, vilket han gjort med flera andra frågor. Detta fick han kritik för ifrån andra kristna profiler i USA. Och varför skulle han inte ta upp frågan, kan man undra?

Det var Bill Clinton som skrev under DOMA, lagen som försvarar äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, så att en delstat inte behöver erkänna homoäktenskap ingångna i en annan delstat såsom varandes äktenskap. Detta skedde långt innan Massachussetts blev första delstat att tillåta homoäktenskap, men redan på Clintons tid såg man alltså detta komma.

Orsaken var ett beslut i delstaten Hawaiis högsta domstol. Därefter har folket i demokratisk ordning stoppat homoäktenskap på Hawaii, och 45 av de 50 delstaterna har antingen infört DOMA-lagstiftning eller konstitutionella tillägg till delstatskonstitutionen för att bevara äktenskapet.

Barack Obama följer i Clintons spår och vill även han bevara äktenskapet. John McCain kan å andra sidan följa i George W Bushs spår och vilja bevara äktenskapet även han. Och detta fick de uttrycka i utfrågningen.

Tydligen kom alltså Rick Warren på bättre tankar, och ställde den viktiga frågan om äktenskapet – eller så var det bara så självklart för Warren att frågan skulle tas upp, att han inte tyckte att han behövde nämna den i förväg.

Så är det ju härligt med sunda politiker som inser politikens begränsningar. Det skulle vi behöva även i Sverige. Vad äktenskapet är kan ju inte politiker besluta om.

Och författaren håller med…

I dag skriver Göran Skytte om hur journalister och media inte bara objektivt speglar verkligheten, utan också opinionsbildar och driver trender. Som till exempel att riva ner gamla normer och göra det heterosexuella äktenskapet udda och avvikande.

Och i början av resonemanget för att exemplifiera omnämns min bok. Skytte skriver:

Det finns en oro att traditionella normer trängs undan till skamvrån. Man känner sig främmande i ett samhälle där mycket få i medierna tycks ifrågasätta Tiina Rosenbergers moralpredikan om ”rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på”. Medan det anses provocerande att till exempel säga: ”Det är naturligt att ha en mamma och en pappa.” (Kapitelrubrik i Ola Nilssons bok För äktenskapet – i tiden).

Ja, tänk vad helt självklara saker kan provocera!

Läs hela krönikan här: Journalister fungerar som grindvakter

FK-ledare: Historielös! Faktagranskad?

Ibland blir det fel, liksom. Och ibland skarvas det.

Som i Falukuriren ledare i dag: Äktenskap för alla.

Tanken med samboförhållanden är just att man inte vill registrera sig, utan fortsätta leva som två enskilda individer men under samma tak (och gemensam säng). Kanske de tu tycker att ”bara kärleken” ska hålla samman, och inte juridisk paragrafballast eller offentliga löften.

Att sedan inte alla människor tänker klart omkring detta – de tror att de “har” mer än de har – vaknar de kanske upp för när de får barn tillsammans. Det offentligas skyldighet är då att tillvara barnets intresse och rätt att få veta vem pappan är. ”Ja, men det vet dom väl, vi har ju bott ihop i 10 år!”

Nej, hur ska “dom” kunna veta det. De som lever sambo är i styrelsemakternas ögon i stort sett bara två enskilda individer. Hur ska de veta om det är två goda vänner, om än av olika kön, som bor tillsammans av bekvämlighet? Nej, för barnets räkning måste faderskapet fastställas.

Jobbigt för de vuxna, men logiskt följdriktigt och det enda anständiga.

Om man vill att det ska bli offentligt (utanför vänkretsen och närsamhället) att man är ett kärlekspar, låter man just ”registrera” detta. Och det gör man genom att ingå äktenskap. I kyrkan eller borgerligt. Registreringen kallar av sedvana ”vigsel”.

Märkligt att ledarskribenten på Dalarnas tidningar inte känner till dessa traditioner!

Att ”uppgradera” samboskapet vore för staten att påtvinga människor bestämmelser de uppenbarligen inte önskar sig – om de önskar dem kan de gifta sig! – och har därför avvisats i utredningar, av riksdag och regering. Det rör sig alltså inte om ”diskriminering”, tvärtom.

När det så gäller homosexuella par kan de låta registrera sin kärleksrelation genom att ingå partnerskap. Det har de kunnat göra sedan 1994, alltså snart 15 år. (Sambolagen kom 1987.) Partnerskapet har i princip alla äktenskapets rättsverkningar, och enkönade par diskrimineras lika lite som sambopar.

Så till skarvandet. Antalet ”ombildade familjer” i Sverige uppgår till ca tio procent, alltså var tionde inte var femte familj. SCB, Barn och deras familjer 2006

Så långt det är möjligt

Utan att ha läst det första inlägget vill jag bara kort kommentera ett inlägg som publicerats i både Hudiksvalls tidning och Ljusdals-posten:

För det första: Rättigheterna inom partnerskapet är ju redan identiska med äktenskapet “så långt det är möjligt”. Längre än så här går inte att komma av naturliga skäl. Det som skiljer är för det första möjligheten att få dispans att ingå partnerskap för underåriga, men där vill de flesta istället ta bort denna möjlighet vad gäller äktenskapet. För det andra faderskapspresumtionen, vilket självklart inte kan förändras. För det tredje internationella rättsverkningar, som Sverige inte råder över.

För det andra: Den svenska översättningen av Barnkonventionen lyder: “…så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.” Så långt det är möjligt är väldigt långt.

Slutsatsen måste i alla fall bli att vuxna homosexuellas lika rättigheter tillfredställts längre genom partnerskapslagen än vad barns rättighet att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar har. Just detta är ett av de allra tyngsta faktiska och rationella argumenten för att bevara äktenskapet såsom det är.

Äktenskapet knyter nämligen barnet till både mamman och pappan på ett sätt som homoäktenskap aldrig kan.

Jag vann över “Heliga familjen” med 6-0

Jag ska försöka lägga in lite historik över debatten såsom den hittills förts, och börjar lite bakifrån – med en uppmuntrande radiokrönika i Svenska dagbladet från när jag deltog i P1:s radioserie “Heliga familjen”. Ett litet utdrag:

6-0 till Nilsson mot Sveland
…Det bör kännas lätt förödande för en tendentiös programledare när de intervjuoffer hon föresatt sig att håna, för oss lyssnare framstår som kloka, sympatiska och genomtänkta.
   Så skedde i andra avsnittet av Maria Svelands sommarserie Den heliga familjen på fredagsmorgonen…
   [Ola Nilsson] framhöll verserat och genomtänkt att det var något speciellt med föreningen mellan man och kvinna i det att det var så barn kom till. Och att det låg något självklart naturligt i att barn vårdas och uppfostras av dem vars gener det bär…
   När sedan Maria Sveland – ordagrant – gav luft åt följande vetenskapliga sensation: “Homosexuella får ju faktiskt barn med varandra”; då ändrade jag mening i en fråga där jag tidigare trott mig stå på “rätt” sida. Jag menar nu att föreningen mellan man och kvinna skiljer sig från den mellan personer av samma kön – och att den bör få behålla sin unika ceremoni.
   Jag är inte – och kommer aldrig att bli – kristdemokrat, men jag dömer matchen Nilsson-Sveland: sex-noll…

Dag Bjerke, 6 juli 2008, Svenska Dagbladet: “6-0 till Nilsson mot Sveland”

SR:s hemsida och “Heliga familjen”

En rättelse: Jag är ju nu inte riksdagsledamot, utan till yrket politisk sekreterare på kristdemokraternas riksdagskansli, vilket till slut SR nu lagt in en rättelse om i sista delen av programserien. Ingen skugga faller dock på Bjerke som bara återger Svelands/SR:s tidigare felaktiga uppgift.

Tala om ett enda rationellt argument, Åsa

Aftonbladets Åsa Petersen kopplar i en ledarkrönika (9 aug) samman frågan om FRA med homoäktenskap:

Debatten om FRA rör den personliga integriteten. Debatten om homoäktenskap rör den personliga friheten. Även här pressas alliansregeringen i höst. Alla riksdagspartier utom kristdemokraterna är för homoäktenskap. Men regeringens lagförslag dröjer, av hänsyn till Göran Hägglunds känsliga moralkonservativa själ. Allianskollegorna har hittills varit alldeles för undfallande: ”Så bråttom är det väl inte.” Jo, precis så bråttom är det. En lag om homoäktenskap skulle visa att samhället inte diskriminerar på grund av sexualitet. Att vi är lika inför lagen, oavsett hur vi lever och älskar. Det är inte en dag för tidigt.

För det första måste det ju anses märkligt om personer som ingår i en allians inte skulle ta hänsyn till varandras innersta övertygelse, samvete eller vad man vill kalla det. “Känsliga moralkonservativa själ” kanske.

Jag har alltid sett det som ett problem om man med makt tvingar en minoritet att brännmärka sitt samvete genom att gå emot det. Och jag har alltid trott att demokrati som styrelseskick syftar till att staten inte ska med makt tvinga människor att leva i den ofrihet detta innebär. Och kom ihåg: Göran Hägglund representerar i just denna specifika fråga, enligt den senaste opinionsundersökningen, precis över en tredjedel av svenska folket . Alla dessa viftar Aftonbladets ledarsida bort.

Tack och lov är det dock fortfarande denna respekt som gäller i regeringen, enligt Åsa Petersen. Regeringen tar hänsyn till minoriteten. En stor minoritet, men jämväl en minoritet. Uppenbarligen gör inte tredje statsmakten detta, utan ska häcklande tvinga en minoritet – en känslig och moralkonservativ sådan – att villigt låta sig bli överkörd.

Ett annat stort problem är att det inte blivit någon riktig debatt i frågan, och att det från förespråkarna nästen bara handlar om känslor (och ibland ren desinformation). Som när Åsa Petersen påstår: “En lag om homoäktenskap skulle visa att samhället inte diskriminerar på grund av sexualitet.”

Hade hon läst utredningen som föreslår homoäktenskap, hade hon vetat att nuvarande lösning med äktenskap för man-kvinna-relationer och partnerskap för enkönade relationer inte är diskriminerande. That’s a fact. Partnerskapslagen bevisade redan det Åsa vill få bevisat – igen! (Hur många gånger ska det bevisas? kan man undra.)

Hon borde i alla fall kunna komma fram med ett (1) argument för att det är så bråttom med att nu förändra äktenskapet. Men det gör hon inte. Antingen för att hon inte tänkt igenom frågan rationellt, eller för att det faktiskt inte finns något sakligt argument att komma med. Eller både och.

“Låt inte känslor styra debatten…”

I en insändare i Eskilstuna-Kuriren skriver Johannes Forsblom om vikten av att inte låta äktenskapfrågan avgöras av känslor utan att vi måste ta reda på fakta. Så rätt så rätt. Han skriver bland annat: “Nyligen publicerad statistik från Kanada visar att endast 0,6 procent av de homosexuella lever i äktenskap eller registrerat partnerskap.” Han hänvisar till två statliga statistiksamlingar, en från Kanada och en från Sverige, och skriver också att antalet “skilsmässor” är avsevärt fler bland homosexuella par än bland heterosexuella.

Hans slutsats: Några promillen kommer kanske att gifta sig [om äktenskapslagen görs könsneutral] men i kampen för denna rättighet används äktenskapet mer som ett medel för att uppnå målet av ökade rättigheter. Äktenskapets innebörd riskerar då att offras till ingen nytta.

I en kommentar påstås dock detta vara “lösa påståenden ägnade att desinformera” och “dravel”. Här är därför länkarna till de båda statliga, offentliga statistiksamlingarna – och jag hoppas att jag hittat de Johannes F. menar:

Kanadas “Family portrait”

Svensk statistik över äktenskap

Svensk statistik över partnerskap

Det vore intressant att få veta vad SCB tycker om kommentatorns påstående “att det offentliga rummet belastas med dravel” genom att de publicerar sådan här statististisk fakta. För statistiken visar ju just det Johannes F. påstår! Extra komiskt blir det när enbart siffror från SCB:s offentliga statistik sägs stå för “religiöst fanatiskt tolkningspåhäng”.

(Kanske tycker de till och med att det är en liten komplimang eftersom statistiker ju annars ofta påstås vara torrt tråkiga. Här påstås de vara engagerade till gränsen av religiös extas. Och bara för att de beskriver verkligheten!)

Vare sig särskilt medvetet eller klokt av “Don Corleone”, utan just… drivet av känslor. Så här slog Forsblom två flugor i en smäll: han lyckades både delge fakta och få upp motståndarna på bordet och visa att fakta inte är vad som driver dem.